Saray

Vanligtvis, om jag kommer på att jag behöver något intill sängen innan jag lägger mig, t.ex. ansiktskräm eller läppcerat eller ett toalettbesök så är jag tvungen att tända alla lampor som kommer i min väg för att jag ska nå målet för att våga stiga upp ur sängen över huvudtaget.
De senaste nätterna har jag haft människor liggandes i min säng, stående bredvid den eller sådana som viker kläder i mitt vardagsrum, jag har pratat med dem och återigenkänt mig som den psykopat jag kände mig som hela sommaren när jag väl vaknat..

Inatt glömde jag min burk med läppbalsam i köket, och hårserum i badrummet. Inte en lampa åkte på, och skulle någon besöka mig inatt skulle jag antagligen bara svära åt den människan och säga att jag stryper dem om de inte sticker på ett ögonblick. För just nu pumpar mitt adrenalin genom kroppen likt en projektil, det åker runt, runt i hela blodomloppet och varannan sekund sköljer en våg av ursinne igenom mig.

Idag blev jag plötsligt varse om hur förbannat lycklig jag är att ha de få ärliga vänner jag har.
Att folk ibland bara står och ser på är så oerhört smärtsamt. Jag blev sårad idag, även om jag trodde att min kropp hade bildat ett osynligt, ogenomträngbart pansar. Jag blev sårad, men sen plötsligt vände allt om till ilska, hat rentav. Jag är så enormt arg just nu att jag inte vet hur jag ska få sömn, måste vänta ut det.

Jag är arg.
Och jag är så himla glad att jag har de vänner jag har. Och himla glad och samtidigt arg över hur fel jag kan ha om människor, till synes bra människor är dåliga, och tvärtom. Jag är glad över mitt sätt att inte bilda fördomar om folk, men att snarare bilda uppfattningar om folk. Men jag är så förbaskat arg att jag inte orkar mer. Inte ikväll iallafall,