Orkar inte vara ironisk så jag är tråkig i stället. Jag har fått feber, igen. Ligger här och mår dåligt och fattar inte vad som är fel på mig (förutom febern då). Pojkvän ringde och frågade vilken grad av fylla han högst får ha för att vara tillåten att ringa mig. Vilken dum fråga. Idag känns bara allt prat om alkohol och diverse onödigheter, jaa.. onödigt. Disken står odiskad, hissa arbetet väntar, en dator väntar på backup, inspelningar står i tur.. jag ville hinna med så mycket den här tomma veckan. I och för sig hann jag med hälften men nu stannade plötsligt allt upp, dessutom har jag försämrad syn på vänster öga.
Jag vill ha hem K nu så han bara kan pussa och krama på mig. Och bära mig i säng varenda gång jag somnar på soffan. Tankar som dessa gör mig genast lite muntrare. Lyckligare. Jag kommer att få ha en sådan människa hos mig så länge jag vill. Så länge vi båda behandlar varandra rätt och med förutsättning att våra känslor hålls vid liv på ett eller annat sätt. Känslor kommer och går, kärleken består, om den består alltså. Om jag kan hålla sådana fina tankar vid liv så klarar jag säkert två dygn till. Jag får ju spendera nästan hur många nätter jag vill med honom sen.
Jag är nog lyckligt lottad jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar