Jag grät som ett litet barn till Marley&Me igår. Och inte bara under filmen, en bra timme efter filmen fortsatte jag yla också. Stackars Kristian visste till slut inte vad han skulle göra så han pussade mig ursäktande på kinden och vände sedan ryggen åt med täcket över huvudet. Hjärtlöst? Näe, skulle inte tro det, jag förstår honom väl.
Idag åker han igen. Jag blir ensamlämnad utan vidare vappenplaner. Vem säger att man måste göra något på vappen? Jag kan lika gärna vänta till Sverige-Emmas studentskiva några veckor framåt, så får K känna hur bra det känns att stanna ensam när den andra far nånstans och festar. Ska bli kul att se hur Stockholm funkar som uteställe, speciellt när man får gå med folk som är inbodda där. Hmm...
Men ja, ni ska se Marley&Me, gråtvarning dock för alla hundälskare.
Ska nog se den igen idag, efter att K åkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar